Den totala lyckan??

Du vet den där speciella känslan man ser på film när dom lägger den lilla bebisen på den nyförlösta mammans mage. Hon tittar på bebisen och säger: detta är den lyckligaste dagen i mitt liv!

Sedan kollar hon på sin man som säger, detta lilla underverk är det vackraste jag någonsin sett.

Redan som liten flicka är detta bilden av hur det är att bli mamma. Visst man hör ju även talas om att man kan drabbas av förlossningsdepression, men om man inte drabbas av detta är allt bara underbart!

När jag fick Egon på bröstet kände jag inget av detta. Det var en liten bebis som låg där, jag kunde inte förstå att han på något sätt tillhörde mig. Visst hade magen försvunnit sedan de sövde mig, men att han var min son gick inte in. Jag kände ett självklart ansvar att ta hand om honom och se till att han hade det bra, men för mig var han bara en bebis. Detta var en känsla som höll sig kvar länge trots att jag i övrigt mådde väldigt bra.

Varför skriver jag då detta?? Jo, jag vill att du ska veta att om du inte heller känner omedelbar kärlek till ditt barn så är du inte ensam. För mig har den växt fram sakta med säkert och det kommer den troligtvis göra för dig med!

Egon

Annonser

5 thoughts on “Den totala lyckan??

  1. det var samma för mig.. jag undrade var hon kom ifrån och ändå var det vanlig förlossning så jag var ju vaken.. men det var så konstigt och det är först de senaste veckorna som jag känt att hon är mitt barn och jag verkligen älskar min dotter

  2. Bra skrivet, det finns så mycket rosafluffigt kring barnafödande och kärleken som MÅSTE finnas där från första sekunden men jag tror att det är mer sällan än man tror som den där förälskelsen kommer direkt. Mer att man inbillar sig det, av förväntan? Jag vet inte, visst har jag varit glad när mina barn fötts men känslan av överväldigande har nog varit det mest påtagliga.

    Kram

  3. Skönt att läsa faktiskt. Gick också miste om den känslan, känslan man väntar på hela graviditeten. Min son kom sju veckor för tidigt via kejsarsnitt. Jag såg inget under operationen och fick inte heller se honom när han kom ut eftersom de var tvungna att bära iväg honom på kontroller och sånt så det dröjde ca en timma innan jag fick se honom. De körde in mig i min säng, hade ju blivit bedövad från midjan och neråt, där låg han i en liten säng med elektroder och sond i näsan, jag fick hålla honom. Det var jättekul, men det kändes inte som MIN bebis, magen var ju borta, men vems barn var detta?

    Märklig känsla, först när jag insåg att det faktiskt var MITT barn kunde jag känna äkta kärlek,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s